Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion

Jag har läst Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson, boken som kartlagt kriminaliteten kopplat med gängkulturen i Sverige. Hells angels, Bandidos, Naserligan, Uppsalamaffia, Brödraskapet Wolfpack med mera, gestaltas var och en med dess bakgrund, verksamhet, anhängare och viktiga händelser. Författarna har fått en bra inblick i gängen tack vare de personer som aldrig förr har trätt fram, men som nu låtit sig intervjuas.

I en bok som Svensk Maffia tycker jag man ska ställa samma krav på sanning, källkritik och etik som för en tidningsartikel. Syftet med boken är att kartlägga kriminaliteten kopplad till gängkulturen och om delar skulle vara osant faller ju hela poängen med boken. Hur mycket som får ändras eller utebliva utan att trävärdigheten går förlorad kan man inte säga generellt. Svensk Maffia har en hög trovärdighet tack vare sina källor och återberättande från tidningsartiklar men också i sättet författarna skriver. I vissa delar känns det till och med lite torrt. Men genom att fakta staplas på vartannat kan tillslut slutsatser dras. Till skillnad från Svensk Maffia har Liza Marklunds bok Gömdas trovärdighet blivit en het diskussion. Boken är helt och hållet dramatiserat i en roman, vilket mest troligt alltid innebär stora förändringar av det sanna materialet. Trovärdigheten tycker jag faller direkt. (Man kanske inte riktigt kan jämföra dessa böcker eftersom svensk Maffia tillhör beteckningen litterär journalistik och Gömda journalistisk litteratur.) Det finns inga regler för hur sanningshaltiga böcker måste vara men jag tycker man kan använda ett välkänt gammalt ordspråk. Det är fult att ljuga! Säger man som Marklund sagt, att boken är en sann berättelse så ska den vara sann. I Svensk Maffia nämner författarna att vissa saker kan tas med en nypa salt och jag kan tycka det är okej att lägga till lite extra krydda ibland, i den mån att texten blir mer läsvärd. Just i den här boken har jag extra respekt för det. Jag vet att författarna inte skulle förändra eller förvränga sanningen på ett helt felaktigt sätt. Om de mot all förmodan skulle göra det hade jag blivit mycket chockad. Något som också förhöjer trovärdigheten är att det är lätt att veta vad som är helt sanning och vad som kan vara lite extra pålagt. Polisförhör och gamla tidningsartiklar kan man inte ändra på. Det skulle i så fall vara vid intervjuer eller egna beskrivningar som författaren lagt på lite extra. Även om författarna inte hittar på så kan ju den intervjuade personen krydda storyn för att framhäva sig som han eller hon vill uppfattas.

I fikton kan man göra nästan vad som helst. Man kan lägga in egna uppfattningar, bedömningar och personliga värderingar. Detta kan man inte i journalistik. Jag tycker inte det är okej att låta personliga uppfattningar lysa igenom till exempel en artikel. Det man kan göra i journalistiken är ett dra slutsatser genom att undersöka olika sidor. Svensk Maffia är journalistik och kan kopplas med New Journalism. Jag tycker det är bra. Det är spännande och skiljer sig från tråkiga reportage med dess litterära inslag. Det bör vara lättare för läsaren att förstå genom att iscensätta verkliga händelser med beskrivningar av människor och miljöer. Hur kul skulle det vara att läsa en bok med bara massa polisrapporter? På detta sätt kan författarna också skapa ett sammanhang. Slutsatser kan dras som var omöjliga att koppla ifall man bara läst en artikel.

Just Svensk Maffia tar inte parti och författarna är opartiska, men detta kan vara en nackdel inför denna typ av journalistik. Precis som all journalistik visas sanningen men bara en del av den. Tidningar och andra medier är ingen domstol som måste låta alla komma till tals. Det ska finnas en vinkling vid varenda nyhet, precis som vi i den här kursen lärt oss att göra. Man det finns alltid mer än en sida. Journalister talar sanning, men är det hela sanningen?

Carolina Eldforsen Nilsson